survey

Jag fastnade på punkten vad du skulle vilja ändra med ditt utseende och det var ju att du skulle vilja gå ner något kilo. Jag förstår att du själv kanske vill det men enligt mig så behöver du verkligen inte det, du är jätte fin/vacker/snygg Linnéa!

Anledningen till att jag uppmärksammade det är för att du är så fin redan(som jag skrev) och jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma helvete som jag gör, en ätstörning..
Varje gång jag ser eller hör någon prata om att dom skulle vilja gå ner ett kilo eller två, sluta med godis eller säger att dom borde dra ner lite på maten och mängden chips så vill jag direkt börja förklara för den om alla möjliga saker som kan gå fel och hur riskabelt det är.
Såklart är det en stor skillnad med att göra det för att bli hälsosam eller för att man själv anser att man är fet. Men skillnaden mellan att äta bättre och risken att utveckla en ätstörning är extremt liten!

Mitt största problem var att jag ville inte tro på det faktum att jag hade utvecklat en ätstörning(inte alls allvarlig. -då..) även fast jag visste att jag behövde ta mig ur det och få hjälp. Det här var i slutet av sommarlovet och nu när jag fortfarande inte har tagit tag i det så har läget blivit mer allvarligt. Hur mycket jag än vill berätta för någon nu så klarar jag inte av det, jag är rädd-både för vad som kommer att hända och att det kanske inte är någon som kommer bry sig om min ätstörning inte är tillräckligt allvarlig,tänk om alla bara tror att jag hittar på allt?
Nu när det har blivit mer allvar så har jag också försökt mitt bästa att ta mig ur det och jag har lyckats rätt bra med,-I max 2 veckor tills ångesten och självkänslan åter tar över och jag slutar äta och dricka.
Första frågan du ställer dig nu kanske är-"Märker ingen att hon inte äter?"
Jo det är ett få personer i min klass som ser det nu när vi äter i klassrummen men jag tror inte att någon ens tänker på det längre. Sen hemma, där vet ingen. Jag tvingar i mig middagen i ångest, varje tugga jag tar vill jag bara spotta ut igen men det är ju omöjligt när jag inte är ensam.

Hur rädd jag än är för att berätta och be om hjälp pga möjliga reaktioner så vet jag att det kommer bli ett måste, och berättar inte jag så kommer det sluta med att någon annan berättar.
Jag försöker mitt bästa varje dag och jag försöker vara glad och positiv till allt. Ibland knäcks jag, ibland ler jag. Det är olika.

Jag försöker komma tillbaka till den glada personen jag var i slutet av 5:an, det är en av mina inspirations källor. Dit ska jag även om vägen är bändig.
Under vägen dit måste jag kunna släppa ätstörningen, självskada, depression, ångest och social fobi men det ska fanimej gå!

Förlåt för den väldigt långa kommentaren och min livshistoria :/ Men jag vill bara hjälpa andra..